Allt vad du inte visste om självrisktiden

Petja Eklund, specialsakkunnig

Självrisktiden är den period i början av arbetslösheten och permitteringen, under vilken vi inte kan betala ut inkomstrelaterad dagpenning. Om självrisktiden kommer som en överraskning, förvirrar och grämer det sannolikt, eftersom det på grund därav kommer mindre pengar för den första ansökningsperioden.

Självrisktiden är inte YTK:s fel

Självrisktiden är inte vår uppfinning. Den kommer direkt från lagen om utkomstskydd för arbetslösa, liksom också de övriga reglerna som hör samman med utbetalningen av en förmån. Enligt lag kan vi betala ut inkomstrelaterad dagpenning först när du har varit arbetslös arbetssökande hos TE-byrån en tid som motsvarar totalt fem fulla arbetsdagar. I praktiken betyder det här ofta att vi inte kan betala ut inkomstrelaterad dagpenning för den första veckans tid.

En tid som motsvarar fem dagar

Lagens ordalydelse är ”en tid motsvarande fem fulla arbetsdagar”. Detta innebär att de fem dagar som behövs insamlas även av snuttar och delar. Till exempel i situationer med deltidsarbeten räknar vi ut självrisktiden i timmar. Om till exempel arbetstiden för en heltidsarbetare i din bransch är åtta timmar om dagen och du utför deltidsarbete fyra timmar, kan vi i självrisktiden räkna in 4 timmar eller en halv dag. För att vi ska få ihop en tid, som motsvarar fem fulla arbetsdagar i självrisktiden, behöver vi tio sådana dagar.

På motsvarande sätt är det möjligt i permitteringssituationer, att exempelvis arbetsveckan har en permitteringsdag. Då går det åt fem veckor för att samla in den fulla självrisktiden. Här finns det en sådan begränsning att man kan samla in självrisktid under högst åtta kalenderveckor efter varandra. Ibland ser man situationer, där permitteringen är så sporadisk att det inte går att få ihop självrisktiden på fem dagar under åtta veckor efter varandra. Efter åtta veckor börjar insamlandet av självrisktiden på nytt från början. Det är alltså möjligt att inkomstrelaterad dagpenning inte alls kan betalas, om självrisktiden aldrig blir uppfylld.

Endast en gång per år

Utsättandet av en självrisktid hör samman med den maximala tiden för inkomstrelaterad dagpenning. Enligt lag utsätts självrisktiden endast en gång för en inkomstrelaterad dagpenning. Den maximala utbetalningstiden hör för sin del samman med att arbetsvillkoret blir uppfyllt. Alltid när du uppfyller arbetsvillkoret, får du en ny maximitid. När du får den en ny maximitid, kommer det också en ny självrisktid. Eftersom arbetsvillkoret är relativt kort, ungefär ett halvt år, har det i lagen om utkomstskydd för arbetslösa gjorts ett undantag, enligt vilket det inte blir någon självrisktid, om maximitiden för dagpenningsperioden skulle börja under ett års lopp från att den föregående maximitidens början och om en självrisktid har utsatts då den föregående dagpenningsperioden börjar.

I praktiken betyder det ovan nämnda, att det i regel blir självrisktid högst en gång per år. Ett partiellt undantag från detta är situationen ovan, där självrisktiden inte blir uppfylld under en tid av åtta veckor efter varandra. Då kan det i praktiken bli en självrisktid flera gånger. Närmare bestämt är det även i detta fall visserligen frågan om att det blir en och samma självrisktid flera gånger, så att man inte får den uppfylld.

Varför?

Många gånger stöter man på att hela självrisktiden blir ifrågasatt. Varför finns det en sådan och till vad behöver man den?

Det kan jag inte säkert säga, men jag har gett mig själv lov att komma med en berättelse. I självrisktidens dunkla begynnelse har det uppenbarligen varit så att då man har betalat förmåner och behandlat dem med papper och penna, har man velat minska att det ansöks om förmåner i sådana situationer, där arbetslösheten varar endast någon dag. Man har ansett att en sådan tid av arbetslöshet mellan arbetena går på eget ansvar.

I praktiken har man alltså önskat minska på förvaltningsbördan för verkställigheten, då man inte har behövt sätta i gång processen på grund av de korta perioderna av arbetslöshet. I dag har det inte längre någon betydelse, då behandlingen av förmåner har blivit elektronisk och till en del även automatiserad. I själva verket medför självrisktiden i sig mycket av en börda för förvaltningen. Verkställigheten skulle vara mera effektiv utan att självrisktiderna ska kontrolleras och räknas ut. Även om detta finns det erfarenhet, när självrisktiden under coronatiden för en stund frystes ned, och vi inte heller behövde kontrollera den. Även det var en lättnad för verkställigheten, då självrisktiden för en stund exceptionellt var fem dagar, och inte en tid som motsvarar fem fulla arbetsdagar.

Självrisktiden kommer man ändå inte lätt ifrån, för självrisktiden har sin egen roll i förmånsutgifterna. Inbesparingen av en självriskdag är i förmånsutgifterna cirka 20 miljoner euro. Om man alltså helt och hållet skulle avstå från den nuvarande självrisktiden, borde det i budgetarna för den offentliga förvaltningen hittas ett hundra miljoner euro för att användas till detta. I och för sig är det intressant att självrisktiden inte minskar det totalbelopp för förmånen som ska betalas, om sökanden använder hela den maximala betalningstiden. I en sådan situation är det inte något bort av sökanden, utan det framskjuter endast början av den maximala utbetalningstiden.

Se självrisktiden även i vår databank.