När Jenni Poikelus i 24 års ålder började sin praktik på radiokanalen YleX fick hon höra att programledarens traditionella karriär "on air", det vill säga i direktsänd radiosändning, är ungefär fyra år. Det var mer än tio år sedan, men Poikelus pratar på YleX varje dag.

"Här får jag göra precis det jag drömde om när jag studerade: programledarna och deras snack ges utrymme. Vi får mycket mer tid att prata än på många andra kanaler", säger Poikelus, 35 år. Hon gläder sig också för att programledarna får själva påverka sina arbetsuppgifter.

"Vi började göra sketchinnehåll för sociala medier på eget initiativ, och numera är det officiellt en stor del av mitt jobb. Jag har dessutom fått göra projekt utanför YleX, vilket har varit uppiggande och gett mig ny energi också för det dagliga arbetet", säger Poikelus, som medverkat i TV bland annat i programmen Villi Kortti, Suurmestari och Joonas Nordman Show.

Att arbetet är mångsidigt och erbjuder möjligheter att lära sig nytt och att påverka är punkter som också forskarprofessor Jari Hakanen från Arbetshälsoinstitutet lyfter fram när han räknar upp orsaker som får människor att stanna på en arbetsplats.

"Att människan upplever sig som en del av teamet och att teamet tillsammans gör någonting betydelsefullt har också betydelse. Det är viktigt att de anställda ser vilken inverkan deras eget arbete har", fortsätter Hakanen.

Hur en arbetsplats ska kunna behålla sina anställda är en aktuell fråga bland företagsledare och HR-professionella. Det är inget under: allt fler arbetstagare byter jobb med ett par års mellanrum.
​​​​​​​
Enligt sysselsättningsundersökningen har nästan hälften (45 %) av människorna bytt jobb under de senaste fem åren. Undersökningen är från 2018, men tyvärr finns det ingen nyare studie ännu. Under de senaste åren har coronapandemin påverkat arbetsmarknaden – men den har knappast minskat viljan att byta arbetsplats.

"Det har faktiskt skett en tydlig kulturförändring på den här punkten. Tidigare var man stolt över att avancera i samma företag så att säga från gesäll till mästare, och det var eftertraktansvärt att avgå från samma företag med pension. Nu kan någon känna sig bedrövad eller till och med skamsen för att ha stannat på samma arbetsplats plats länge. Åtminstone kan en del ibland känna att de behöver förklara saken", säger Jari Hakanen.

Jenni Poikelus känner igen fenomenet.

"Visst har jag ibland undrat vad folk tänker, när jag fortfarande jobbar på den här "ungdomskanalen"... men det går om när jag låter bli att undra vad andra tänker!"

"Som tur är behöver jag inte spela ung, jag får vara mig själv. Ledningen ger mig säkert sparken när mina idéer börjar bli för mommoaktiga", säger Poikelus skrattande.

Det som gör Poikelus exceptionell är att hon fortfarande i 35 års ålder jobbar på samma arbetsplats där hon började som studerande i tjugoplus-åldern. Vanligen är det människor under 35 år som byter arbetsplats flitigast. Enligt sysselsättningsundersökningen har 68 procent av alla anställda i åldersgruppen 25–35 år bytt arbetsplats under de senaste fem åren.

Det är förstås naturligt: unga söker fortfarande sin egen bransch och plats i arbetslivet. En bidragande orsak enligt Hakanen kan också vara att det psykologiska förtroende som rått i flera årtionden nu brutits ned.

"Tidigare kunde du lita på att arbetsplatsen finns kvar om du gör jobbet bra. Så är det inte längre. Unga har vuxit upp med att de måste själva sköta om sin anställbarhet och sitt "arbetsmarknadsvärde" bland annat genom att skaffa erfarenhet, kunnande och nätverk. Ett sätt att göra det är att byta jobb", säger Hakanen.

"Det sägs ofta att unga inte längre förbinder sig vid en arbetsplats. Men inte förbinder sig arbetsplatserna heller. Unga har anpassat sig till det här och till och med omvandlat det till en styrka", säger Hakanen, men påpekar att kontinuerliga snabbesök på arbetsplatser inte heller alltid är en fördel.
​​​​​​​
"Kunskaper och färdigheter byggs inte upp över en natt. Om man byter arbetsplats hela tiden är det svårt att bli en äkta expert i branschen och att skaffa genuint fördjupad kompetens."

Men det beror inte alltid på den anställdas egen vilja eller beslut om hen byter jobb eller inte. Många blir tvungna till det när en tidsbestämd anställning går ut eller de blir uppsagda.

När man tittar på statistiken i sysselsättningsundersökningen är det ändå intressant att majoriteten (57 %) av dem som bytt jobb under de senaste fem åren inte hade arbetslöshet eller permitteringar i bakgrunden. Det är uttryckligen det här som verkar vara fallet: från år 2003 har allt fler bytt arbetsplats utan att bytet skulle ha orsakats av arbetslöshet eller permittering.

Och visst har Jenni Poikelus också funderat på att ge sig av ibland, men alltid bestämt sig för att stanna.

"Jag har alltid konstaterat att det är just här som jag får bäst förverkliga mig själv. Det har också varit fint att se till exempel hur problem som ibland uppkommit i arbetsklimatet har lösts. Jag har också lärt mig av människor jag känner i branschen att gräset inte alltid är grönare på andra sidan", säger Poikelus.

Att byta arbetsplats är således inte alltid en genväg till lyckan – inte heller i arbetsgivarens perspektiv.

"En konstant personalomsättning och inskolning av nya anställda kräver mycket resurser. I en bra organisation finns det anställda i olika åldrar och med varierande erfarenhet", säger Jari Hakanen och påpekar att personer som jobbat länge i organisationen ofta är väldigt värdefulla medarbetare:

"De är lojala, känner till hur huset fungerar och kan vara mentorer för nya anställda. Och det är inte alls så att det bara är unga och nya medarbetare som kommer med nya idéer och perspektiv. Även gamla anställda kan vara väldigt innovativa, särskilt om de erbjuds möjligheter till omväxling", säger Hakanen.

Det kan han också säga av egen erfarenhet.
Jari Hakanen har jobbat på Arbetshälsoinstitutet i 25 år. Vad är hans förklaring?

"En av anledningarna är säkert att jag redan fyllt 36 år när jag kom hit och hade redan fått arbetslivserfarenhet av olika slag. Dessutom har jag jobbat korta perioder på annat håll: ett år med min doktorsavhandling och ett par år i forskarkollegiet vid Helsingfors universitet. Det var bra att ta avstånd", säger Hakanen.

Jari Hakanens och Jenni Poikelus exempel visar att projekt och avstickare utanför det dagliga arbetet är tänkvärda alternativ i många situationer.

"Det kan vara givande för både medarbetaren och arbetsgivaren om medarbetaren får möjlighet att jobba utanför organisationen tillfälligt eller till och med på deltid. Jag är säker på att många uppskattar sin arbetsplats ännu mer efter ett sådant besök. Självklart finns alltid risken att medarbetaren inte kommer tillbaka – men är det slutligen en större risk än att medarbetaren blir utled och småningom kanske beslutar att lämna företaget på eget initiativ", frågar Hakanen.

Tanken om att byta arbetsplats har också varit aktuell för Hakanen själv. Han har sett många skeden under sina 25 år på Arbetshälsoinstitutet.

"Vi har haft samarbetsförhandlingar och stora omställningar. Ibland har jag känt mig ganska ensam och funderat på om det här längre är en plats för mig. Naturligtvis har många kollegor gett sig av under årens lopp. Till slut har jag dock alltid kommit fram till att mitt arbete vid Arbetshälsoinstitutet är fantastiskt mångsidigt och att jag känner att jag gör ett viktigt arbete. Just nu är jag väldigt nöjd", berättar Hakanen, när han blickar tillbaka på sin kvartssekellånga tid hos samma arbetsgivare.

Jenni Poikelus tror inte att hon kommer att nå riktigt lika långt på YleX som Hakanen på Arbetshälsoinstitutet. Han är medveten om att det kommer en dag då det blir aktuellt att byta jobb.

"YleX redaktion har varit som ett andra hem för mig så länge att tanken om att jag inte längre skulle gå dit verkar konstig, och till och med lite skrämmande."

Jenni Poikelus foto: Nelli Kenttä / YleX