I Danmark är arbetslöshetsgraden klart lägre än i Finland, för närvarande omkring 5 %. Det är vanskligt att jämföra Finland och Danmark direkt sinsemellan, eftersom länderna skiljer sig åt redan geografiskt: Danmark har den minsta ytan och den största befolkningstätheten i Norden. Det har gått bra i ekonomin och en nära relation med Kontinentaleuropa torde vara till god hjälp. Arbetsmarknaden är flexibel och arbetskraftens rörlighet är god.

Under resan var vi särskilt intresserade av att arbetslöshetskassorna i Danmark hjälper sina medlemmar att hitta sysselsättning. Över lag definieras Danmarks sysselsättningstänkande av det faktum att det inte syftar till att värna om arbetsplatserna, utan i stället skyddar och stöder sysselsättning. Detta ses bl.a. i det att det i anslutning till kassorna finns en accelerator för uppstartsbolag för att skapa arbetstillfällen. Arbetslöshet handlar inte om social trygghet, utan om sysselsättning. Att arbetslösheten hör till samma förvaltningsområde som sysselsättningen syns även konkret i ministerierna.

Tills vidare verkar de s.k. jobbcentren och arbetslöshetskassorna parallellt i Danmark. Under de senaste åren har lagar ändrats och rutiner förbättrats, men tills vidare verkar de två aktörernas parallella verksamhet ge upphov till onödig byråkrati till de arbetslösas förtret. Till exempel intervjuas de arbetslösa i båda organisationerna.

Danmark är ett utmärkt exempel på att det är motiverat att kassan som betalar ut arbetslöshetsförmåner också tar hand om en medlems sysselsättning. Kassan har ett intresse i detta, eftersom medlemsavgiften direkt påverkas av medlemmarnas arbetslöshet – ju bättre sysselsättning, desto lägre medlemsavgift.

När lagen tillåter ett brett tänkande kring arbetslöshetskassans verksamhet uppstår nya, moderna lösningar. Ett bra exempel på detta är den företagsaccelerator som i Danmark verkar i anslutning till den Akademiska arbetslöshetskassan. I Finland är lagen om arbetslöshetskassor mycket sträng och restriktiv: kassan FÅR INTE göra något annat än att sköta medlemmarnas utkomstskydd. Lagen härstammar från 80-talet och paragrafen infördes i lagen från tidigare lagstiftning, och är följaktligen föråldrad när det gäller motiveringen.

Om fonden fick möjlighet att delta i sysselsättningen, som är fallet i Danmark, måste modellen göras enkel för de arbetslösa och uppmuntrande för kassorna. För den stora massan får lagreformen därför inte innebära mer byråkrati, och inte heller ett tvång för kassorna. I vårt eget mål för lagändring har vi föreslagit att kassan ska få hjälpa till med sysselsättningen, men att den inte tvingas att göra det.

En ytterligare lärdom är kanske att det är dags även i Finland att börja tänka på arbetslösheten som en genuin del av sysselsättningen – som en kort tidsperiod när vi övergår från en arbetsplats till en annan. När vi betraktar arbetslöshetsförmånen enbart som social trygghet förlorar vi möjligheten att diskutera den ur perspektivet för sysselsättning och en ny arbetsplats.